Så ska man till Skåne igen

Begravning, det är lika kul som det låter. Nu ska man sitta i en kyrka och lyssna på predikan om tomtar och troll, eller snarare änglar och himmelsriket som om det vore någon skillnad, av en präst som inte har en susning om vad det är för människa denne talar så gott om. Morsan är stark hon vill nog bara ha det överstökat men farsan är en riktig lipsill, jobbigt som fan faktiskt. Jag minns hur han lipade när morfar dog, en man som han sällan talade gott om, ja de kom faktiskt så gott som aldrig överens så kanske var det någon sjuk hat-kärlek jag inte förstår mig på. Skitsamma.

Nu ska man i alla fall åka till Skåne, till Sjöbo, för begravningen. Rambergsmannen tar bussen, han gillar nämligen inte tåg på grund av att det är dyrt, det är för ljust i vagnarna och det är i regel fullt av störiga skrikiga barn och fyllon. Trist är det i alla fall, sitta på en buss i tre och en halv timme. Nu tillhör jag den extremt rastlösa typen, för mig är det omöjligt att sitta still någon längre tid huruvida jag inte är redlöst berusad men det är ju inte att rekommendera på en buss på väg till min mormors begravning, det vore dålig stil om något. Även om jag sannerligen känner för det. Nej det blir att bita i sura äpplet och stå ut, jag vet att efter tjugo-trettio minuter kommer jag att klättra på väggarna, resten kommer att bli en enda lång plåga. Har bunkrat upp med mat och några kurser i japanska, får se om det hjälper annars är det knas.

Swebus är för övrigt jävligt bra, kan inte rekommendera dem mycket nog. När jag jobbade i Halmstad 3½ år så hade jag fortfarande lägenheten i Göteborg kvar och spenderade mina helger där,kunde ju inte lämna Hisingen heller! Då blev det till att pendla och det blev Swebus måndag morgon och Fredag sen eftermiddag varje vecka, nu var det bara 13 mil så jag överlevde, med viss svårighet. Speciellt fredagskvällarna var jobbiga,jag hade bara sprit i skallen efter en lång stressig pissvecka på en arbetsplats jag hatade över allt annat. Swebus har en garanti att man alltid får åka, tar platserna slut så skaffar de en extra buss, alla gånger utom en under tre och ett halvt års tid klarade de av att hålla det löftet och det kan man inte annat än ge fullt betyg för. Dessutom är chaufförerna så toktrevliga det bara går att vara, sådant uppskattas också.

Nåväl,nu blir det att sitta som en vacker burfågel i några timmar, inget jag ser fram emot. Men men det är bara att bita ihop och ta det när det kommer.

Små nöjen jag har - Del 2 "Mannen i huset"

Det finns en del sidor man kan göra inlägg på, man kan kommentera artiklar och därigenom vädra sina åsikter, eller påhittade åsikter, vad som helst. Det tycker Rambergsmannen är kul, rätt och slätt askul. Speciellt roligt är det på GP, där ligger åsiktspolisen frekvent och raderar alla inlägg som inte ligger i fas med deras egna åsikter. Så gott som alla inlägg jag gör där under namnet "Mannen i huset" blir borttagna, det hindrar inte mig från att göra nya inlägg dock, ja jag kan helt enkelt inte låta bli, det är för kul, för jag vet att det trots allt är folk som hinner läsa vad som skrivs. Alltid påverkar det någon, positivt eller negativt, som att pissa på en myrstack.

Eftersom inläggen blir bortplockade ganska omgående så har jag börjat ta lite screenshots på inläggen strax efter de är skrivna. Inläggen hittar ni i mitt fantastiska bildarkiv.

Min mormor är död

Låter kanske lustigt men jag är lättad av att hon slutligen avled, det tror jag att hon själv ville. Hon avled i lördags 88 år gammal, den sista av den generationen för min del.

Morfar min gick bort ett och ett halvt år innan, lika gammal om jag minns rätt, han var en hård karl, en gammal smed med tjurnacke, muskler av stål och slarvigt gjorda tatueringar på armarna. Han var seg in i det sista och först efter en vecka på sjukhus med invärtes blödningar drog han sin sista suck. Det måste varit svårt för mormor att helt plötsligt stå där ensam i ett hus som de byggt själva och bott i sedan sextiotalet, tomt och tyst, dessutom var hon för svag att hålla ett helt hus i ordning. Det gick helt enkelt inte så huset blev sålt och hon skaffade sig en lägenhet, en liten etta. Inte ens den kunde hon sköta själv så det blev ålderdomshemmet för henne efter mindre än ett halvår.

Är det något ställe jag inte skulle vilja hamna på så är det ålderdomshemmet, inget illa menat om instansen som sådan men jag skulle helt enkelt inte stått ut att spendera så mycket som en dag i detta dödens väntrum, tystnaden, de gamla senila människorna som knappt vet vart de har röven. Vuxna barn som skiter och pissar på sig, som måste skötas om dygnet runt, som i bästa fall ligger och gapar i sin säng ovetandes om omvärlden och i värsta fall ställer till med rent kaos. En efter en trillar de av pinnen och det sitter man alltså i sin isolering och bevittnar och bara väntar på sin egen tur, snacka om "death row". Ingen värdighet i det. Det tyckte nog inte hon heller, hon sade det inte rent ut men indirekt förstod i alla fall jag att det där var inget bra, det kommer aldrig att gå väl. Hon blev nog rejält trött på det till slut, det blir man nog fort, senildementa människor är oberäkneliga så hon ville inte riktigt umgås med de andra, hon var trots allt klar i huvudet hon hade helt enkelt inte ork. De dementa har i regel en egen avdelning men den var naturligtvis full så det var galna gamlingar lite överallt i bygget. Efter att bl.a. en dement tokstolle pissat ner hallen åt henne mitt i natten och andra idiotiska upptåg fick hon säkerligen nog. Det fanns ingen värdighet att leva under sådana förhållanden så hon gav antagligen upp, slutade äta och dricka helt enkelt, det är det många gamla som gör. En kompis mor har jobbat många år inom äldrevården och hon sade en gång att när det händer så gör de inget för i den läget är det lika bra att de kilar vidare. Min mor påstod dock att det handlade om en depression och att hon skulle få det botat på psyket i Simrishamn, de skulle fylla upp henne med vatten för att hon var uttorkad och ge henne piller för att må bättre. Struntprat. I mina ögon var hon så gott som död, detta var en vecka innan hon dog så beskedet kom inte helt oväntat. Jag kände ingen sorg, faktum är att jag blev glad över beskedet. Naturligtvis önskar jag inte livet av folk, i alla fall inte min släkt och mina vänner, men jag tycker man ska lämna in i tid och med värdighet.

Jag minns min mormor för de stunder vi hade tillsammans när jag var yngre, när vi firade jul, påsk, midsommar och nyår tillsammans. Jag minns henne för den otroligt goda maten hon serverade och de enorma godispåsar jag fick både till påsk, födelsedag och julafton. Jag minns henne för sitt extremt väluppfostrade sätt, sin sjukt vackra skrivstil och sitt minst sagt ärbara sätt att vara. Tiden efter morfar dog, minnena av mormor sittandes ensam i en tråkig liten etta och senare inkvartad på ett ålderdomshem bland förvirrade, dementa mentalpatienter, de minnena ska jag göra mitt bästa för att radera.