Låter kanske lustigt men jag är lättad av att hon slutligen avled, det tror jag att hon själv ville. Hon avled i lördags 88 år gammal, den sista av den generationen för min del.
Morfar min gick bort ett och ett halvt år innan, lika gammal om jag minns rätt, han var en hård karl, en gammal smed med tjurnacke, muskler av stål och slarvigt gjorda tatueringar på armarna. Han var seg in i det sista och först efter en vecka på sjukhus med invärtes blödningar drog han sin sista suck. Det måste varit svårt för mormor att helt plötsligt stå där ensam i ett hus som de byggt själva och bott i sedan sextiotalet, tomt och tyst, dessutom var hon för svag att hålla ett helt hus i ordning. Det gick helt enkelt inte så huset blev sålt och hon skaffade sig en lägenhet, en liten etta. Inte ens den kunde hon sköta själv så det blev ålderdomshemmet för henne efter mindre än ett halvår.
Är det något ställe jag inte skulle vilja hamna på så är det ålderdomshemmet, inget illa menat om instansen som sådan men jag skulle helt enkelt inte stått ut att spendera så mycket som en dag i detta dödens väntrum, tystnaden, de gamla senila människorna som knappt vet vart de har röven. Vuxna barn som skiter och pissar på sig, som måste skötas om dygnet runt, som i bästa fall ligger och gapar i sin säng ovetandes om omvärlden och i värsta fall ställer till med rent kaos. En efter en trillar de av pinnen och det sitter man alltså i sin isolering och bevittnar och bara väntar på sin egen tur, snacka om "death row". Ingen värdighet i det. Det tyckte nog inte hon heller, hon sade det inte rent ut men indirekt förstod i alla fall jag att det där var inget bra, det kommer aldrig att gå väl. Hon blev nog rejält trött på det till slut, det blir man nog fort, senildementa människor är oberäkneliga så hon ville inte riktigt umgås med de andra, hon var trots allt klar i huvudet hon hade helt enkelt inte ork. De dementa har i regel en egen avdelning men den var naturligtvis full så det var galna gamlingar lite överallt i bygget. Efter att bl.a. en dement tokstolle pissat ner hallen åt henne mitt i natten och andra idiotiska upptåg fick hon säkerligen nog. Det fanns ingen värdighet att leva under sådana förhållanden så hon gav antagligen upp, slutade äta och dricka helt enkelt, det är det många gamla som gör. En kompis mor har jobbat många år inom äldrevården och hon sade en gång att när det händer så gör de inget för i den läget är det lika bra att de kilar vidare. Min mor påstod dock att det handlade om en depression och att hon skulle få det botat på psyket i Simrishamn, de skulle fylla upp henne med vatten för att hon var uttorkad och ge henne piller för att må bättre. Struntprat. I mina ögon var hon så gott som död, detta var en vecka innan hon dog så beskedet kom inte helt oväntat. Jag kände ingen sorg, faktum är att jag blev glad över beskedet. Naturligtvis önskar jag inte livet av folk, i alla fall inte min släkt och mina vänner, men jag tycker man ska lämna in i tid och med värdighet.
Jag minns min mormor för de stunder vi hade tillsammans när jag var yngre, när vi firade jul, påsk, midsommar och nyår tillsammans. Jag minns henne för den otroligt goda maten hon serverade och de enorma godispåsar jag fick både till påsk, födelsedag och julafton. Jag minns henne för sitt extremt väluppfostrade sätt, sin sjukt vackra skrivstil och sitt minst sagt ärbara sätt att vara. Tiden efter morfar dog, minnena av mormor sittandes ensam i en tråkig liten etta och senare inkvartad på ett ålderdomshem bland förvirrade, dementa mentalpatienter, de minnena ska jag göra mitt bästa för att radera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar