Varför är skolgången så onödigt lång?

För mig var den nioåriga skolplikten iaf för mig näst intill ett totalt meningslöst tidfördriv. Jag kunde läsa och skriva redan innan jag var tre år fyllda, mycket p.g.a. att min mor ofta läste barnböcker till mig i vår härligt blommiga sjuttiotalssoffa. Jag frågade alltid vad orden betydde och slutligen var läsandet och skrivandet naturligt för mig, det var skönt att kunna läsa för äntligen kunde jag förstå vad som sades i all de mängder av serietidningar som stod uppradade i affären. Jag läste så många jag kunde varje gång jag följde med mina föräldrar för att handla på lördagsförmiddagarna, var de tillräckligt bra så köpte de i regel tidningen till mig också, Spindelmannen var min favorit. På tv var det också ofta fem myror är fler än fyra elefanter, det var ett mycket bra program som körs än, jag missade nog inte ett endaste avsnitt, man fick t.o.m. lära sig räkna lite.

Jag började lekskolan när jag var sex år fyllda, det var nog det meningslösaste av tidfördriv för det fanns egentligen inga krav på att lära sig något, man skulle bara vara där och tramsa. Det gjorde jag ju ändå på min fritid så varför skulle jag vara där? Året därpå började jag grundskolan, det var det näst meningslösa tidfördrivet, medan de flesta andra idioter febrilt försökte lära sig något så enkelt som alfabetet som jag ju kunnat i fyra år allredan så gjorde jag slut på matteboken, det tog mig ett par timmar. Nu hade vi iof en schysst lärarinna, en medelålders hippie med god personkännedom com förstod att jag inte behövde samma utbildning som de andra så jag fick mest göra vad jag ville på lektionerna, oftast satt jag och ritade och skrev lite texter. Dock var jag tvungen att vara där varenda skoldag och spendera hela tre år på ingenting, jag hade klarat av alltsammans på ett par månader och hade absolut kunnat börja i fjärde klass vid sju års ålder utan problem.

Från fjärde klass började det i allafall bli lite intressant då man i allafall fick börja läsa engelska, det var coolt för engelska var ju vad alla mina superhjältar, och skurkar, talade. Dock hade man kunnat komprimera även de nästföljande tre åren till kanske ett, på sin höjd. De flesta ungar verkar otroligt korkade tyvärr, korkade eller ointresserade. Det stör inte mig dock, människor är som de är, olika. Det som stör mig dock är att jag anser mig bestulen på flertalet år av mitt liv, mitt unga liv, en ungdom jag aldrig får igen just på grund av att nåt jädra kommunistslödder bestämt att alla barn är lika och därför ska ha lika lång skolgång. Det är de naturligtvis inte och jag tycker absolut att barn som ligger före i "utvecklingen" ska ha en ordentlig chans att göra sin skolgång på en kortare tid för det är inte rätt att internera en stackars människa som uppenbarligen inte behöver det, det är rätt och slätt jävla Stalinist-fasoner.

Om man däremot får sitta år ut och år in utan att man känner det gör någon direkt nytta så blir man jävligt skoltrött, det känns helt enkelt meningslöst. När jag började årskurs sju var jag sjuhelvetes trött på skolan, jag ville inte mer, jag sket i allt, ovanpå det blev miljön hårdare. Från att iaf fått spendera min tid på en till utseendet fin skola med mycket grönska och lekplatser så blev jag förflyttad till Gulag, det var belöningen.

Gulag, eller som rättare sagt Färsingaskolan måste varit Sveriges om inte västra Europas i särklass hemskaste skola inte bara till utseendet, vilket var grå betong, armegrön plåt och asfalt så långt ögat nådde, alltsammans åtgärdat av hemskaste taggbuskar. Nej tamejfan, gulag kan inte ha sett lika hemskt ut, omöjligt. Även insidan var helt åt helvete, alla väggar vitmålade, skåpen samma armegröna färg, slitna bänkar och än mer slitna böcker fick man. För att inte tala om att eleverna var etter värre, efter att bara ha fått stryk ibland fick man oftast fly för sitt liv eller smyga sig utanför skolområdet om man inte skulle ha stryk med råge, iaf på varje längre rast, dvs kvartsraster och lunchraster. Om det inte räckte med den massiva mobbning man var tvungen att stå ut med regelbundet av diverse slödder, mestadels från försupna familjer en bit utifrån landsbygden, så var lärarna också i regel väldigt ivriga på att psyka ner vem de ville, i regel mig. Det kände faktiskt som om all skit mynnade ut åt mitt håll och nu när vi för första gången skulle få betyg var dessa på sin höjd mediokra.

Hade jag nu fått en annan, kortare, skolgång som hade passat mig bättre hade jag antagligen fått umgås med elever med något av värde innan för pannbenet, istället skulle jag ha regelbundet kompanistryk av slödder som antagligen fortfarande inte kan skriva en sammanhängande mening. Allt detta jävla helvete som kostade mig några av mina bästa år dessutom med skitbetyg som resultat, mina nerver gick dessutom åt helvete, hade absolut kunnat undvikas om man bara hade vett att lägga ner vanföreställningen om att alla barn är lika och ska ha lika skolgång.

Lika barn leka bäst...

Sjöbo

Ursprungligen kommer jag från Skåne, från en liten skithåla mitt i jäkla Skåne, Sjöbo. Ja just det, DET Sjöbo, där fick jag bo och växa upp och kom inte därifrån förrän jag var nitton år, då tog jag mitt pick och pack och drog till Göteborg, där har jag bott sedan dess.

Min mor och far var bosatta i Stockholm när de fick mig, bodde väl där fram tills jag var två år gammal då det beslutades att Stockholm minsann inte var något för en liten pojk att växa upp i utan tryggheten och lugnet på den Skånska landsbygden minsann skulle göra mig gott. Far min hade jobb på Arla och det sade han naturligtvis upp och flytten till Sjöbo socken var ett faktum, det lät kanske bra på pappret men tryggare skulle det knappast vara, snarare tvärtom, jag är idag glad och väldigt förvånad att jag kom därifrån med livet i behåll.

Fem år gammal fick jag mina första kompis, han var tre, men det var inte direkt någon omedelbar vänskap utan det var först efter att han och hans sexårige bror hade roat sig med att repa sönder mitt ansikte med pinnar och efter en rejäl åthutning av mina, och deras föräldrar, som vi faktiskt bekantade oss på ett trevligare sätt någon vecka senare. Vi bodde på samma våningsplan som deras familj, i ett gult trevåningshus ägt av HSB, de bodde bara en trappuppgång bort och är man i ungefär samma ålder så är det naturligt att man blir vänner efter ett tag. En trappuppgång bort, en lägenhet emellan, tilläggas kan att det var lyhört i huset, många gånger kunde man höra fadern komma hem märkbart berusad och riva halva lägenheten och ge ungarna en omgång stryk antingen för att de dummat sig eller bara för att. Aldrig ringde någon polisen, nej det var inte som idag utan barnaga var mer normalt på den tiden, dessutom skulle aldrig Sjöbo polis lyft ett finger åt saken, vad de tolkade som ett polisiärt ärende var enbart deras tolkning. Själv fick jag aldrig stryk, inte ens när jag skulle behövt det, ja jag tycker absolut att en smäll eller två var befogade ibland för utegångsförbud och andra åthutningar det har aldrig fungerat på mig, någonsin, någon gång.

Sådant var livet då, de kan inte haft det lätt i min nyfunne väns familj. Jag minns min vän efter en pinsam incident med att hans far var lite för plakat för att kunna ta hand om sig själv, detta inför ett fåtal vänner. Han sade att han aldrig skulle dricka sprit för att han skämdes så för sin faders beteende men Sjöbo var Sjöbo trots allt, där fanns det en hemkokare i varje kvarter och när jag hälsade på min gamle vän när han skaffat sin första lya ett kvarter bort så hade han sprit nog att fylla en tankbil, och nej det var ingen bolagssprit. Även modern som inte drack något nämnvärt var inte heller sen på att ge sina barn en redig omgång, det var väl så det gick till förr...

Lika barn leka bäst, så är det, ingen av oss var speciellt intresserade av bollar och dylikt, nej fart och flärd skulle det vara och det får man inte av bollar och ballistik. Bus och otyg skulle det vara, det var kul, det dröjde inte länge förrän vi hade tänt eld på vår första lekstuga, det fick jag sitta två veckor i rumsarrest för, det sket jag i jag hade ju mitt Lego. Hade nu mina föräldrar varit smarta nog att ta mitt Lego i beslag (jag hade vansinnigt mycket Lego) och istället isolerat mig två veckor i ren tristess som ett riktigt straff bör vara så hade det kanske stannat där men det gjorde det naturligtvis inte. Inte mången vecka senare bröt vi oss in i en klubblokal tillhörande några lokala raggare, väl inne hittade vi högvis med burkar av färg, av någon sjuk anledning rosa färg, nåväl måla är kul, det tycker de flesta ungar så vi målade helt sonika om hela stället, det är ju klart som korvspad att raggare ska ha en rosa klubblokal, stenhårt! Nu är man väl som sexåring inte alltför flink i motoriken så det var färg lite överallt efter ett tag, ja ganska mycket faktiskt, eftersom ett ytterligare nöje var att kissa ner lokalen så var det färg ända ner på... ..ja, och när man sedan insett det faktum att hoppsan det är färg överallt, på kläder, på kroppen, på sn... ja, då var det tunga steg hem, inte för utegångsförbudet som skulle komma, det var ju bara en två veckors Lego-fest utan snarare för det evighetslånga skrikandet som ändå aldrig hjälpte. Så fortsatte det i hela min barndom, ja det blev faktiskt bara värre och värre, berättar mer snart...