tisdag 27 maj 2008

Sjöbo


Ursprungligen kommer jag från Skåne, från en liten skithåla mitt i jäkla Skåne, Sjöbo. Ja just det, DET Sjöbo, där fick jag bo och växa upp och kom inte därifrån förrän jag var nitton år, då tog jag mitt pick och pack och drog till Göteborg, där har jag bott sedan dess.

Min mor och far var bosatta i Stockholm när de fick mig, bodde väl där fram tills jag var två år gammal då det beslutades att Stockholm minsann inte var något för en liten pojk att växa upp i utan tryggheten och lugnet på den Skånska landsbygden minsann skulle göra mig gott. Far min hade jobb på Arla och det sade han naturligtvis upp och flytten till Sjöbo socken var ett faktum, det lät kanske bra på pappret men tryggare skulle det knappast vara, snarare tvärtom, jag är idag glad och väldigt förvånad att jag kom därifrån med livet i behåll.

Fem år gammal fick jag mina första kompis, han var tre, men det var inte direkt någon omedelbar vänskap utan det var först efter att han och hans sexårige bror hade roat sig med att repa sönder mitt ansikte med pinnar och efter en rejäl åthutning av mina, och deras föräldrar, som vi faktiskt bekantade oss på ett trevligare sätt någon vecka senare. Vi bodde på samma våningsplan som deras familj, i ett gult trevåningshus ägt av HSB, de bodde bara en trappuppgång bort och är man i ungefär samma ålder så är det naturligt att man blir vänner efter ett tag. En trappuppgång bort, en lägenhet emellan, tilläggas kan att det var lyhört i huset, många gånger kunde man höra fadern komma hem märkbart berusad och riva halva lägenheten och ge ungarna en omgång stryk antingen för att de dummat sig eller bara för att. Aldrig ringde någon polisen, nej det var inte som idag utan barnaga var mer normalt på den tiden, dessutom skulle aldrig Sjöbo polis lyft ett finger åt saken, vad de tolkade som ett polisiärt ärende var enbart deras tolkning. Själv fick jag aldrig stryk, inte ens när jag skulle behövt det, ja jag tycker absolut att en smäll eller två var befogade ibland för utegångsförbud och andra åthutningar det har aldrig fungerat på mig, någonsin, någon gång.

Sådant var livet då, de kan inte haft det lätt i min nyfunne väns familj. Jag minns min vän efter en pinsam incident med att hans far var lite för plakat för att kunna ta hand om sig själv, detta inför ett fåtal vänner. Han sade att han aldrig skulle dricka sprit för att han skämdes så för sin faders beteende men Sjöbo var Sjöbo trots allt, där fanns det en hemkokare i varje kvarter och när jag hälsade på min gamle vän när han skaffat sin första lya ett kvarter bort så hade han sprit nog att fylla en tankbil, och nej det var ingen bolagssprit. Även modern som inte drack något nämnvärt var inte heller sen på att ge sina barn en redig omgång, det var väl så det gick till förr...

Lika barn leka bäst, så är det, ingen av oss var speciellt intresserade av bollar och dylikt, nej fart och flärd skulle det vara och det får man inte av bollar och ballistik. Bus och otyg skulle det vara, det var kul, det dröjde inte länge förrän vi hade tänt eld på vår första lekstuga, det fick jag sitta två veckor i rumsarrest för, det sket jag i jag hade ju mitt Lego. Hade nu mina föräldrar varit smarta nog att ta mitt Lego i beslag (jag hade vansinnigt mycket Lego) och istället isolerat mig två veckor i ren tristess som ett riktigt straff bör vara så hade det kanske stannat där men det gjorde det naturligtvis inte. Inte mången vecka senare bröt vi oss in i en klubblokal tillhörande några lokala raggare, väl inne hittade vi högvis med burkar av färg, av någon sjuk anledning rosa färg, nåväl måla är kul, det tycker de flesta ungar så vi målade helt sonika om hela stället, det är ju klart som korvspad att raggare ska ha en rosa klubblokal, stenhårt! Nu är man väl som sexåring inte alltför flink i motoriken så det var färg lite överallt efter ett tag, ja ganska mycket faktiskt, eftersom ett ytterligare nöje var att kissa ner lokalen så var det färg ända ner på... ..ja, och när man sedan insett det faktum att hoppsan det är färg överallt, på kläder, på kroppen, på sn... ja, då var det tunga steg hem, inte för utegångsförbudet som skulle komma, det var ju bara en två veckors Lego-fest utan snarare för det evighetslånga skrikandet som ändå aldrig hjälpte. Så fortsatte det i hela min barndom, ja det blev faktiskt bara värre och värre, berättar mer snart...

4 kommentarer:

Fröken Sverige sa...

Nämen...här var ju en trevlig blogg. :D

Ska länka till den!

Ha det gott!

/FS

Gutegirl sa...

Det där tror jag iofs gäller män som springer marathon också.

Nu ska jag kolla in din blog.

Gammal Hårdrockare sa...

Härlig blogg! Den ska jag kolla in. Väntar med spänning på dina kommande texter.

Mvh
GeHå!

Blogger sa...

Get all your favorite alcoholic drinks at Duty Free Depot!

All the popular brand name beverages for unbelievable low price tags.